Amanda M Nilsson

 

Rakade ben. Perfekt noppade ögonbryn. Målade naglar. Dyr parfym. Vita tänder. Återfuktad hud. Sminkade ögon. En frisyr som ska se så naturlig ut som möjligt, men som tagit lång tid att få till. Allt för att passa in och vara en del av det som gemene man kallar för landet lagom. 

 

Sverige, landet lagom. Ibland känns det aningen motsägelsefullt att kalla Sverige för det. För trots att vi strävar efter att passa in så pågår det en kamp i det tysta: kampen om att vara bäst. Vi får inte skryta eller ta för mycket plats, men vi ska ändå sträva efter att vara bäst.

 

Jag är (tyvärr) inget undantag men detta har påverkat mig ännu mer sedan jag blev mamma, för nu ska jag inte bara vara den bästa partnern, dottern, syskonet och vännen. Nu ska jag även vara den bästa mamman. Jag ska hinna med allt som gjordes innan jag fick barn såsom träna (minst två, gärna tre gånger), städa, tvätta, diska, laga mat, fixa och dona, umgås, ligga, tand om mig själv, samt addera alla sysslor som ett barn kräver. Till slut orkar man inte (läs: jag) ens stå och duscha utan hamnar på badrumsgolvet av ren utmattning. Där och då frågar jag mig själv: vem orkar vara bäst egentligen?

 

Vi mammor kämpar med att räcka till. Vi vaknar flera gånger per natt, matar, vyssar, leker, underhåller, byter blöjor, tröstar, värmer välling, går promenader, besöker öppna förskolan osv. Knappt så en vågar berätta att man köper barnmatsburkar och inte orkar vara den där morsan som gör storkok på söndagar. Och jag låter mitt barn få sitta framför paddan ibland för att få en stillsam stund under dagen. Mammor är ett släkte som faktiskt också behöver lugn och ro.

 

Jag försöker kompensera det vacklande samvetet med att köpa könsneutrala kläder och pedagogiska böcker för att ingen ska kunna knäppa mig på näsan när det kommer till de sakerna. Jag lagar liksom inte all barnmat från grunden men jag köper inte bara blå kläder till min son i alla fall. Jag vet egentligen inte vem jag försöker imponera eller övertyga. Min rationella sida vet att allt detta bara är nonsens och att jag är en BRA mamma. Men ändå pågår en kamp inombords. Jag blev en sådan som jag lovade mig själv att inte bli. Typiskt.

 

Jag tror att vara-bäst-syndromet är en av anledningarna till att många mår dåligt idag. Vi sliter ut oss totalt, låter våra prestationer identifiera vilka vi är och vi glömmer bort våra personliga egenskaper (ja vi har faktiskt sådana). Därför måste vi, en gång för alla, sluta vara hårda mot oss själva och våra medmänniskor och ställa oss frågan: vem orkar vara bäst?

 

Snart finner jag mig återigen vid badrumsspegeln för att studera min glåmiga hud. Jag fortsätter bita på mina omålade naglar, fortsätter dricka mitt kaffe som ger gula tänder och sätter upp håret i en tovig knut. Jag orkar inte vara bäst idag och antagligen inte imorgon heller. Men det gör inget, för det är en kamp ingen vinner. Inte heller jag.