Amanda M Nilsson

I torsdags testade jag att yoga mig till ett lugn. Finna harmoni. Instruktören hade placerat värmeljus längs spegeln i salen. Det var nedsläckt och tyst. Det enda som hördes var ventilationen på ena kortsidan. Jag tog en matta och en filt och satte mig längst fram. Ja, jag är en sådan som vågar det. Hur ska man annars kunna se ordentligt och lära sig som nybörjare? Instruktören hade en så harmonisk röst. Det kändes liksom som att hon hade hånat sig själv om hon inte tog sig an ett jobb där rösten är central och viktig.

Jag har testat yoga förr men det var längesedan. Jag minns vissa övningar som exempelvis hunden och krigaren, men jag minns inte att det var så tufft. Eller är det bara jag som har blivit stelare efter graviditeten och mitt första småbarnsår? Möjligtvis. Det här med att träna har liksom inte prioriterats lika flitigt som förr, men nu jävlar. Nu är jag igång. Zumba har blivit standard på tisdagar och så varierar jag pass under de andra dagarna.

Väl i omklädningsrummet ringde Marcus och frågade om jag var på väg hem snart. Inte för att tjata utan för att han vill veta hur lång tid det skulle ta innan jag var hemma igen så han slapp bli orolig. Jag tycker det är fint. Fint att han bryr sig så mycket om mig. Bryr sig på riktigt liksom. Genuint. Samma kväll berättade min lillebror över telefon att han saknar mig även om det bara vara några dagar sedan vi sågs sist. Allt detta gör så mycket för mig. Kärlek som inte går att köpa för pengar. Jag tror jag är rik.

Nästa vecka ska jag försöka mig på yogan igen. Förhoppningsvis är jag lite smidigare i hunden och starkare i krigaren då. Övning ger färdighet som det brukar sägas. Kanske är det jag som snart är den där tjejen som går med egen yogamatta under armen och ser självsäker ut? Kanske, kanske inte. Tid och tålamod får avgöra.